Oj, var berädda på ett långt inlägg nu. Känner hur saker jag vill skriva bara kommer flytandes ut i fingrarna, och som vanligt så lär relevansen på det hela bli ganska obefintlig.
Det började med igår, kanske man ska säga. Låg i min säng och lyssna på musik och bara tänkte på allt och inget som vanligt. Då jag helt plötsligt börjar gråta. Och jag förstår verkligen inte varför, och jag kan inte sluta. Så där ligger jag i mitt kalla rum (eftersom jag inte orkar stänga fönstret), lyssnar på Tegan & Sara och gråter. Mycket konstigt fenomen det där. Det krävs mer undersökningar i detta fall tycker jag. Aa, hur som helst så somnar jag gråtandes och fryser som en liten gris, vilket resulterar i att jag kliver upp någon timme senare, byter om till min varma pyjamas-mys-white trash-velour-dräkt, hämtar alla filtar jag har i mitt rum och kryper ner under mitt hyfsat varma täcke.
Fortsätter att lyssna på min iPod och än en gång så börjar jag gråta, eller om jag ens sluta gråta. Detta leder till att jag tror att det är något allvarligt fel på mig, så jag skriver ner lite snabbt i min annteckningsbok alla känslor jag har just då och det blir ungefär 4 sidor med hyfsat samanhängande text tycker jag då. Sen somnar jag på stört, tror att jag gråter fortfarande men jag har ingen aning.

Nu hoppar vi till i morse, runt åtta tiden, då vaknar jag och känner mig, ursäkta uttrycket, som en svettig ostmacka. Ni vet som det blir när man lägger ost på en rostad macka, det blir lixom fukt på osten.. Aja, tillbaka till min vackra historia.
För jag hade ju som sagt min varma pyjamas-mys-white trash-velour-dräkt, typ 5 filtar OCH mitt täcke.
Så där låg jag, men utsmetat smink och kände mig riktigt äcklig och svettig. Så jag kastade av mig alla filtar (eller så gömde jag dom, för jag hittar dom inte just nu), sparkade ner täcket till fötterna, startade om min spellista på min iPod och somnade om, för att sedan vakna igen kvart i elva av att min mor ringer.

När mina ögon orkar fokusera tar jag fram min anteckningsbok som jag skrev i inatt och läser det jag skrivit. Och då framgår det hur abolut störd jag är i huvudet. Till att börja med så hade jag skrivit, som första mening, det som jag har som överskrift på det här blogginlägget (och för er som inte känner igen det så är det mitt favorit citat ifrån "Dude, where is my car !?"). Sen är det en massa rapparkalja (stavning) om absout ingenting i två sidor. Och det som är så konstigt är att jag verkligen hade för mig att jag hade skrivit logiska saker i min lilla bok i natt, men så var det icke.
Jag fortsätter läsa i ren skräckblandad förtjusning om mina tankar och när jag läst klart så känner jag att någon borde slå mig i huvudet med en stekpanna och spärra in mig. För inte ens dom allvarligt psykiskt sjuka lär fatta vad jag menat. Det var ett pottpurri om allt och inget. Leverpastej och golfklubbor, dansade rymdvarelser som heter Gollum och Greta. vatten pipor som luktar sommar och en kidnappad Care Bear. Och nu när jag läst igenom det hela undrar jag hur jag kom fram till allt det där. För om man tittar närmare så kan det ju nästan vara logiskt, om var fem år och hög på E eller något. Men för en 17årig tjej som tänker skriva ner alla sina känslor just då för att hon inte kan sluta gråta så är det där helt sinnes-sjukt. Och jag känner att jag kanske håller på att bli sjuk, men ingen feber eller ont i halsen hittas.

Jag kliver upp ur sängen för att koka te, då jag finner att jag har ritat en mustach på min hand. Hur det kommer sig och när jag ritade denna mustach är ett myserium, men där var den i alla fall. Jag bestämmer mig för att tvätta bort den då den lätt kan förknippas med en Ha galen-Makt berusad-Tysk under andra världskriget och finner att denna mustach är ritad med min kajal-penna. Och om jag inte redan var förvirrad så har jag även en t-shirs på mig under hela varma pyjamas-mys-white trash-velour-dräkten som jag inte hade när jag gick och la mig.

Nu är jag rädd för mig själv. Det känns bra. Men jag måste haft något knas i pannkakorna igår, som bara jag reagera på eftersom min far ser ut att vara normal i alla fall. Hmm... ska gå och läsa min annteckningsbok igen och försöka få lite klarhet i det hela.

Ajöken!
[Creds till er som orkar läsa allt. Ni kan ju lämna en komentar så kan jag ge er beröm i nästa inlägg]